Elin

Igårnatt drömde jag förresten om Banane. Han kanske vet att jag tänker mycket på honom just nu och ville lämna en hälsning från hästhimlen...


Usch, nu blev jag alldeles tårögd...







Fina häst!

Idag satt jag på ett café och "råkade" lyssna på när två killar pratade med varandra ( jag är ganska bra på att "råka" lyssna på folk). Helt plötsligt hör jag den ena säga att han hatar poliser, att de är onödiga, inte gör sitt jobb och är allmänt dumma i huvudet allihopa. Alla bra saker som poliser faktiskt lyckades utföra ibland berodde bara på att de känner sig tvingade pågrund av att massmedia blåser upp det hela till en stor grej. Jag förstår inte hur man kan vara så anti.

Poliser behövs! Hur skulle samhället annars se ut?

När jag hör hur denna kille pratar förstår jag också hur demonstrationer och husockuppationer kan spåra ur. Om människor hatar poliser är det inte konstigt att deras närvaro provoserar istället för att lugna. I sådana situationer kan det inte vara lätt att vara polis. Hur handskas man med personer som redan från början har taggarna utåt?

Sånt här gör mig både rädd och inspirerad. Har under lång tid funderar på polisyrket och har ännu inte släppt det helt... Jag hade så gärna velat bli en bra polis och få människor som killen ovan att ändra uppfattning, samtidigt som jag blir rädd för att möta sådana personer.
Jag hoppas ändå att de flesta människor tycker bra om poliser, för som sagt, hur hade samhället annars sett ut?

Efter att jag hade fått en extremt snygg (läs: not) solbränna bestämde jag mig för att gå in och måla istället. Det här blev resultatet.



Lite problem med färgen som vanligt. Blev lite svagt. Men annars tycker jag nog allt att den blev ganska bra :)

Sitter nu i soffan och väntar på att TV fyras nya program "misstänkt" ska börja. Det är ett kriminalprogram och handlar detta avsnitt bland annat om vilka brott som vi svenskar är mest rädda att bli utsatta för och vilket förtroende som finns för polisen. Tänkte att det kunde vara lite intressant att se på med tanke på att jag hoppas på en framtid som kriminolog. Det är ju dessutom även ämnen som vi behandlar lite grann inom rättssociologin. Men vi får se om jag orkar hålla ögonen öppna i 40 minuter till...

Natti natti på er!

Jag har fått en ny idol. Caroline af Ugglas.
Tidigare har jag tyckt att hon är lite too much, lite för galen. Men efter Melodifestivalen har jag lyssnat mycket på hennes låt, och den är faktiskt ganska skön. Härligt med något som sticker ut ur Melodifestivalsdunket.

Idag såg jag dessutom en intervju med henne på tv, och visst, hon är lite galen. Men på ett bra sätt. Tydligen hade hon det ganska jobbigt i tonåren men hon lyckades ta sig ur det. Nu har hon skaffat sig en härlig livssyn, där allt som betyder något är att vara lycklig och uppskatta de små sakerna i livet. Och sånna personer älskar jag. Jag önskar också att jag kunde vara så positiv och njuta av livet så mycket. Jag ska helt klart börja på den biten.


(Dessutom har Caroline två egna hästar och älskar att rida, och sådana personer kan ju inte vara annat än härliga, eller hur?! ;) )

När jag var liten var min älsklingsfärg gult, och hela mitt rum var målat i denna färg. Men ganska snart blev jag skeptisk, och har varit det sedan dess. Sen såg jag de här inredningsbilderna i Hus & Hem i helgen. Läckert, eller hur?! Det gula ger en härlig, fräsch look till det hela och bryter av det vita. Såhär vill jag ha det i mitt sovrum när jag har ett hus på landet!

Tänk vad mycket man får uppleva i sitt liv.
Satt och kollade i arkivet här på bloggen. För ett år sen befann jag mig i Paris. Där var det vår på hög nivå. Tänk vad som mycket som har hänt sedan dess . Då hade jag inte en tanke på Lund eller rättssociologi. Sånt här får mig att fundera över framtiden. Undra vad jag gör den 3e mars nästa år, och vad det kommande året har att erbjuda...

Denna kväll måste jag ge er ett boktips.

Nu vill jag sjunga dig milda sånger (skriven av Linda Olsson) är en bok som beskriver en vänskap mellan två kvinnor som båda bär på stora sorger och händelser som tynger deras hjärtan. Det är en bok som handlar om kärlekens kraft, om hur vi hanterar sorg och förluster, men framförallt om vänskap.


Boken lämnade spår i mig. Den var så starkt skriven att den kommer bli svår för mig att glömma. Den fick mig att se det jag faktiskt har, med nya ögon.

Just det, jag måste ju visa mitt finfina smyckesskåp som jag fick när jag fyllde år. Nu har det äntligen fått komma upp på väggen :)

Häromkvällen jag och min kära pojkvän en diskussion om vems kudde som var vems. Det slutade med att han tog alla...



Såg ju himla skönt ut. Morr....
Men imorgon kommer i alla fall MIN kudde och MITT täcke från Falsterbo.


Men även om han snor alla kuddar, så älskar jag honom ändå. Han är ju ändå världens bästa pojkvän.
Dessutom gav han faktiskt tillbaka två. Så jag slapp sova utan... :p

Just nu står det två polacker utanför vårt fönster och putsar för fullt. Jag känner mig lite som en apa i bur.

Tur att jag inte kom ut från duschen precis eller något sånt där dumt. Nu fick dom bara lite TopModel underhållning från tv medan de putsade. Säkert mycket uppskattat :)

Några dagar innan jul, såg jag en väska på Indiska. Kärlek vid första ögonkastet. Hoppades på den i julklapp, men icke. Men det kanske blir rea på den senare?
Häromdagen var vi i Danmark, och då fanns den där, men jag tyckte att det var dumt att köpa den i danska pengar. Hade ju liksom blivit onödigt dyrt. Så jag åkte tillbaka till Sverige, och hoppades på att hitta den här. Letade igenom två Indiska-affärer i Lund, men där var de slut. Suck... Men idag, finally, hittade jag den i Malmö. Dock inte på rea, men den är värd pengarna. Äntligen min!

En snabbis innan jag ska börja göra mig iordning för kvällens julfest. Ska bli himla trevligt :)



(Bild lånad från Englas Showroom)

På Oskars begäran: Det är sånna här skor jag vill ha på mig ikväll.
Meeen som sagt, jag har inga sånna. Så mina gamla, trogna pumps får duga trots allt :)

Ända sedan jag provade en supersöt volangklänning på TopShop i somras har jag velat ha en. Jag diggar verkligen volanger. Nu i helgen fhittade jag äntligen den perfekta på HM. Och ja, jag vet att alla andra också kommer ha den, för den är redan omnämnd på en hel del bloggar och tidningar. Men det skiter jag i, för I like it and I want one :)

Mitt fel? Nä, jag tycker faktiskt inte det. Jag vet att jag har en stor del i problemet, men det är fan ta mig inte bara mitt fel. Som någon smart människa har sagt så är man ofta två eller flera om ett problem. Jag tycker att jag har försökt. Till skillnad från vissa andra... Men om jag ska vara ärlig har jag egentligen aldrig känt mig välkommen. Det är tråkigt, men kanske oundvikligt. Jag önskar att det var annorlunda dock. Men jag har försökt. Nu söker jag mig vidare. Så det så!

Jag har aldrig beundrat kändisar. Visst har jag önskat att jag kunde sjunga som Celin Dion, eller spela fotboll som David Beckham , men de jag verkligen beundrar är människor som gör något med sina liv, som sätter upp mål och ser till att nå dem, som vågar vara sig själva. Det är så jag själv vill vara.

Jag kommer ihåg en gång för flera år när vi hade en föreläsare på innebandyn. Hans namn kommer jag tyvärr inte ihåg, men hans tanke med föreläsningen var att prata med oss om teambuilding och vikten av att sätta upp mål i livet. Detta gjorde han genom att berätta för oss om när han besteg ett av världens svåraste berg. I flera, flera år tränade han tillsammans med sitt team innan de tillslut nådde sitt mål på toppen av berget.

Det är inte själva prestationen i att bestiga ett berg på flera tusen meter som jag beundrar, för jag kan nästan tycka att det är lite korkat att sätta sitt liv på spel sådär, men jag beundrar deras styrka orka fortsätta trots alla motgångar. I vissa lägen hade det varit lättare att ge upp. Men nej, har man satt upp ett mål ser man också till att nå det, även om det kan kosta en förfrusna fingrar och tår.

Jag beundrar helt enkelt personer som vågar. Vågar leva.